Truth is

Vi alla går dagligen runt med en mask, vi alla döljer något för världen och ibland för våra nära. Och det tycker jag inte att man borde. Mer folk borde ha empati och förståelse, mer respekt och vänlighet. Det lever jag på, faktiskt. 

Jag vill nästan alltid alla väl. Så efter att något hemskt eller traumatiskt händer så tänker jag istället på hur det kommer påverka personerna omkring mig. Jag har gjort så i alla år, för det har varit äckligt mycket som hänt. Men även om det är jag som går igenom något så vill jag inte att någon annan jag älskar ska lida med mig på sättet jag lider. Då får jag så dåligt samvete och mår dåligt pågrund av det.

Så jag stoppar ofta upp en mask. Som jag gjort nu, jag vet helt ärligt inte hur jag mår egentligen. Bryr jag mig för mycket om just detta så är jag dum mot dig och bryr jag mig för lite så känner jag mig dum mot den personen. Så jag har suttit och brytt mig mer om hur en människa skulle må pågrund av mitt mående än att känna efter hur jag verkligen känner. Det är så dumt, men jag vill verkligen inte att någon ska må dåligt pågrund av mig, för då mår jag bara sämre själv. 

Jag vet inte, jag vet ingenting. Men jag vet bara att dig älskar jag, jag är kär i dig, det är dig vill jag vara med. Och dig älskar jag också, men som en vän, som ett minne. Och nu, nu är allt försvunnet? Allt är borta och det var det som höll mig stående på den här orättvisa jorden. Kraschar minsta lilla nu, så kraschar jag samtidigt. Det är det ända jag vet, det är det ända jag är säker på.