På ett ögonblick förändrades allt

Dö ska vi alla nån gång. Vissa har hunnit leva sitt liv, vissa dör i en olycka, vissa dör vid födsel, vissa dör i krig och vissa var denna orättvisa värld helt enkelt inte menat för. Men vad gör man när någon man en gång delat ett helt liv med bara försvinner? Det första jag gjorde var att sjunka ner under marken och tänka "Fan, jag skulle ha gjort något annorlunda".. Från dagen vi föds så vet vi att våra mor- och farsföräldrar kommer dö innan vi levt halva vårat liv. Vi vet att dom är mest troligt döda innan man hunnit fylla 30, men det krossar ens hjärta totalt när dom går bort även om man är "förberedd", man tycker att dom borde ha rätten att leva tills dom är hundra. Och alldeles nyss fick jag se en farmor begrava sitt barnbarn, en mamma och pappa begrava sin först födda son och en lillebror som haft sin bror där hela livet hissas ner under jorden. Alla säger att sin första kärlek glömmer man aldrig. Ni glömmer kanske inte att dom var otrogna, svek er och var dum mot er. Men jag kommer aldrig glömma att min första kärlek dog, han bara dog, utan förvarning, han bara dog.. Det är något jag varit rädd för och till och med sagt ut högt. Medans vi var tillsammans och just när vi gjort slut så sa jag till en "Fan Frida, tänk om han dör, hur ska jag klara mig?". Och då att behöva ringa till henne och säga dom orden, att ringa och säga att nu jävlar är han död var det värsta samtalet jag behövt göra.

Det här är ett sånt förhållande man alltid har med sig. För det vi gick igenom gjorde mig så stark och jag hade en kämparglöd jag inte trodde fanns. Han var en person som tog ut det bästa ur mig och stod där brevid mig varje steg då jag behövde det. Jag är glad idag att jag hann gå vidare, att jag inte var kär i han. För hade vi fortfarande varit tillsammans eller om jag var fortfarande kär i han så hade jag inte klarat mig, jag hade bokstavligt talat dött av sorg. För den människan var en gång i mitt liv hela min värld, han var stjärnorna, han var vindarna, han var ibland helvetet och ibland min himmel.

Det spelar ingen roll vad någon säger, tror eller dömer utan att känna, det skiter jag i. För jag fick då lära känna den riktiga han, han som inte hade problem. Den där kloka, givmilda och genomsnälla Johan. Alla dom fina minnerna bär jag med mig, jag har gått vidare och släppt det dåliga helt och jag kommer alltid minnas det goda han gjorde. Vad han gav mig och hur lycklig han gjorde mig när det var bra. Jag kan knappt hitta orden längre. Men jag älskar dig, jag tänker på dig varje dag och undrar vars fan du är.. Och gud vad jag saknar att ha någon som älskar mig på sättet du älskade mig! 

Du finns med mig varje dag. Tack för dom fina minnerna du gav mig. En evig saknad ♥